Sida:En saga om en saga 1917.djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hon hörde, att de stannade framför trappan, att förstudörrn gick upp, och att folk myllrade in i förstugan. Men hon blev sittande på samma ställe i alla fall.

Inte så, att hon var rädd. Men ack, så försmädligt det vore att gå ut för att ta emot dem och alls inte finna någon!

Nu var de i saln, och nu slog de upp dörrn till kökskammarn.

Spelmännerna kom först. Därpå klockar Moreus med Ulla under armen. Sedan brud och brudgum, lysta av två brudsvenner med trearmade ljusstakar, och efter dem en hel skara ungdom, både jäntor och drängar.

Då alla var inkomna, slutade Jan Öster och hans kamrat upp att spela, och klockar Moreus steg fram till prästdottern och höll ett litet tal. Det var nu så, att Britta i Lobyn prompt hade velat, att prästdottra skulle få se hur vacker hon var som brud, och hon och hennes man hade ämnat fara hit ensamma, men då hade han och de andra tyckt, att inte var det mycken glädje för henne att få se bruden, om hon inte också fick se brudföljet, och därför hade de nu kommit hit så många, som inte hade varit för sömniga efter bröllopsmiddagen.

Prästdottern var alltid dåligt klädd, sedan hon hade fått styvmor. Men det glömde både hon och de andra att tänka på, därför att glädjen över att de hade kommit lyste upp henne.

Det var sant, som man sade om dessa