Sida:En saga om en saga 1917.djvu/379

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

prästdöttrarna från Lövdala, att de var i stånd till att kollra bort alla människor. Man kunde verkligen inte begripa hur hon bar sig åt, men när hon nu tog bruden i famn och sedan skakade hand med brudgummen och alla de andra, så tyckte de, att nu först den rätta bröllopsglädjen kom över dem.

Se, prästdottern kunde alldeles kasta bort sorgerna och bli så glad, att andra människor också tänkte: »Det är ingenting, som är så gott som att leva. Det är ingen sanning, att det är lett och bekymmersamt. Det är bara roligt.»

Det behövdes inte mer, än att prästdottern såg på bruden och berömde kronan och hela brudklädseln, så fick de sina ögon öppnade. De hade inte sett förut hur vacker hon var i sin skrud.

När hon vände sig till brudgummen och tackade honom för att han hade kommit hit med Britta och lyckönskade honom till hustrun, så gick det liksom upp ett ljus för honom. Han förstod, att han inte bara hade gift sig till den största gården i Lobyn, utan också till den bästa bonddottern.

Vad hon sade till Britta, kunde ingen höra, men man kunde se på Britta efteråt, att det var just det, som hon behövde för att bli glad för hela den dagen.

De hade förning med sig, som de dukade upp, för de ville, att hon skulle smaka bröllopsmaten. Ja, det syntes ju hur rart hon tyckte att allt var. Men hon skulle inte äta, förrän de var