resta. Hon visste ju, att de inte kunde dröja länge borta. Det var underligt, att de alls hade kommit ifrån.
Ulla talade om, att de hade passat på och smugit sig i väg strax efter middagen. De gamla hade suttit litet duvna och längtat efter middagsluren. De hade ingenting vetat om, förrän ungdomen redan var borta. Men de skulle fara tillbaka, så snart som bruden hade fått dansa ett varv med Maja Lisa.
De gick ut i saln, och folk ställde upp sig utmed väggarna för att se på dansen. Spelman Jan Öster stämde upp en polska, och bruden och prästdottern virvlade åstad.
Men mitt i första varvet blev prästdottern blek av ängslan. Hon hade varit så glad, så att hon rent av hade glömt bort detta med danspengarna. På bröllopsdagen skulle alla människor, både stora och små, dansa med bruden, och var och en, som dansade med henne, fick lov att ge henne danspengar. Men hon, fattig tös, ägde inte så mycket som ett runstycke.
Bruden hade inte förglömt sig, hon. Borta på bordet i salshörnet hade hon ställt upp luktvattensflaskan och brudskrinet med pastiljer och russin, brudkryddorna, som hon skulle bjuda på efter dansen.
Prästdottern tyckte, att det var det svåraste hon hade råkat ut för. Det gick inte an att bryta mot den gamla seden. Folk skulle tro, att det drog olycka med sig.
