»Det var illa, det, Bengt, men inte behöver du väl komma mitt i natten och — —»
»Både ankan och räven är nere i gropa.»
»Du är en stolle, Bengt. Du vet ju, att jag kom hem nyss från bröllopet. Jag har nätt och jämnt somnat.»
Men Långe-Bengt högg in, när han hade gjort ett passande uppehåll.
»Det var en varg, som gick på spår efter räven. Den har kommit i gropa, den med.»
Det kom raskt från prästen: »Säg till dem i köket, att de kommer in och tänder på ljus, så att jag kan gå upp!»
Men Långe-Bengt stod där, som skulle han vara döv.
»Det var en varg till, som följde efter den första vargen, och den är i gropa, den med.»
Inte ett ord mer, utan rätt på dörrn och ut.
När det väl hade blivit dager, samlades allt folk på gården runt omkring rävgropen. Det var prästen och prästfrun och prästdottern, det var hushållerskan, de fem pigorna, rotegumman och lilljänta. Det var Långe-Bengt och hans mor, Gammal-Bengta, och hans hustru, Munter-Maja, det var de två Vetterpojkarna och Spelar-Jöns och gamle Backman, soldaten, som gick på arbete i prästgården.
Allihop var de tysta, allihop lutade sig fram, såg ner i gropen ett par ögonblick och drog sig därpå tillbaka.
Lilljänta stod litet undanträngd och hade inte
