kunnat komma fram till gropkanten. Prästen fick se henne och vinkade åt henne. Hon skulle fram och titta, hon med.
Förut hade hon allt gärna velat tränga sig fram. Men nu kunde hon inte ta ett steg. Det gick rysningar genom henne. Hon tordes inte se på vargarna.
Hon hade aldrig sett vargar förut, men hon hade hört dem tjuta i skogen omkring Koltorp, och hon visste, att vargar var de värsta odjur, som fanns. De var värre än basilisker.
Prästen var muntrare denna morgonen, än hon nånsin förr hade sett honom. Han nöp ett tag i kragen på hennes skinnpäls.
»Nu håller jag fast dig, Nora Blåsväder, så att du inte faller. Du ska se ner i gropen, du, som bara är ett barn, så att du kan tala om för dem, som är unga, när du blir gammal, att vi på en enda natt fick två vargar och en räv i gropen på Lövdala.»
Nu stod hon på gropkanten och såg ner äntligen. Gropen var fyrkantig och brädfodrad som en brunn, fastän mycket vidare.
Hon tittade efter stora vidunder med gap, där en liten tös som hon kunde försvinna på en gång. Men hon kunde inte få syn på dem, och hon vände sig om och såg på prästen.
»Se efter i hörnena!»
Hon böjde sig fram en gång till. Det var tämligen skumt nere i gropen, men nu började hon ändå urskilja. något. Det fanns fyra djur
