därnere, ett i vart hörn. Alla fyra var fullkomligt stilla, ögona bara glimmade till, då de tittade upp mot dagern och människorna.
I hörnet mitt framför henne låg räven, liten och röd och sammanrullad, så att den inte var större än en soffkudde. I nästa hörn låg ett djur, som var likt en stor, rufsig hund, i tredje hörnet stod ankan fast och stadig på båda fötterna, i fjärde hörnet låg en till av de stora, rufsiga hundarna.
Det var något förunderligt och hemskt med stillheten därnere i gropen. Lilljänta var lika tyst som alla de andra, då hon steg tillbaka från gropkanten.
När alla hade sett sig nöjda, gick karlarna bort i en grupp för att talas vid. De måste ju döda vargarna, men det var inte gott att säga hur de skulle bära sig åt.
Det hade varit en lätt sak att skjuta dem, men om det kom blod i gropen, blev den förstörd. Man skulle aldrig mer kunna fånga ett djur i den.
När det inte var fråga om annat än en räv. brukade en karl hoppa ner i gropen, ge räven ett slag över hjässan, så att han miste sansen, lägga en snara om halsen på honom och hissa upp honom.
Det var ingen fara att hoppa ner till en räv. Annat var det att gå ner i en grop, där det fanns inte mindre än två vargar.
Långe-Bengt tog knölpåken, som han
