brukade begagna, då han slog räven sanslös, gick fram till gropen och såg ner, men skakade på huvudet och vände tillbaka till de andra.
En av Vetterpojkarna fattade ett rep och gjorde en rännsnara av det. Han ställde sig på gropkanten och lät snaran sjunka ner mitt för den ena vargen. Kunde han bara få snaran över huvudet på vargen, så var det en lätt sak att dra upp honom.
Snaran sjönk mer och mer, den kom ända inpå vargens nos, utan att djuret rörde sig. Men plötsligt gjorde det ett kast på huvudet och gläfste till. Två tandrader glimmade, och snaran föll avhuggen ner på bottnen i gropen.
De blev hjärtängsliga, alla, som såg detta. Det var inte roligt att ge sig i kast med dem, som kunde bita av ett rep i ett tag.
»Det blir inte annat, än att vi får skjuta dem nere i gropen,» sa prästen. »Vi får väl gräva oss en ny grop till nästa vinter.»
Nu steg en karl fram till gropkanten, som förut hade stått litet bakom de andra. Det var ingen annan än smeden från Henriksberg, som hade kommit till Lobyn förra kvälln för att tinga upp hö. Men i bröllopsgården hade de haft så många ligg-gäster, att de inte hade kunnat bjuda honom någon sovplats, utan Björn Hindriksson hade bett prästens hysa honom. Nå, nattstugan på prästgårdsvinden stod alltid till reds att ta emot gäster, och där hade han legat i natt. Men nu på morgonen hade alla människor bara haft
