stället brukade söta far eller mormor eller Maja Lisa vart år fara till Svanskog och hälsa på henne.
Oj, oj! Maja Lisa måste bekänna, att hon aldrig hade varit mycket glad åt de där besökena i bondgården. Inte vantrivdes hon därför, att mostern under årenas lopp hade blivit som en annan bondhustru, utan därför, att hon bar sig så underligt åt, då det kom främmande till henne från Lövdala. Hon gick inte ut på trappan och bjöd dem vara välkomna, och när de trädde in i stugan, kunde hon aldrig låta bli att säga, att de gjorde sig för mycket besvär, som hälsade på i en bondgård. Strax därpå kunde hon räkna efter hur lång tid som hade gått, sedan de sist var där, och detta alls inte på något vänligt sätt, utan så, att de besökande kände sig ganska eländiga och inte visste om de hade gjort rätt i att komma, eller om de hade bort hålla sig hemma.
Det var för tokigt! En morgon, då Maja Lisa satt med far och mor vid frukostbordet, råkade hon att kasta fram några ord om moster i Svanskog, och att man väl inte alldeles fick glömma bort henne.
Hon hade knappt talat ut, förrän hon ångrade sig. För vad skulle hon i Svanskog att göra? Det var rätt onödigt. Moster var inte blidare mot henne än söta mor själv. Bevare oss väl! Även om Maja Lisa finge fara dit, så visste hon knappast om hon skulle komma sig för att be om hjälp.
Söta far såg genast upp från vällingtallriken.
