på vägen, så länge som de syntes från Lövdala. Men snart kom de in i en granskogsdunge, där ingen i prästgården kunde se en skymt av dem.
Och visst var det så, att prästdottern tyckte, att denna färden till Svanskog var tråkig och onödig, men nu råkade det till att vara det allra vackraste vinterväder, och en utförsbacke hade hon framför sig, som var både brant och lång, och hon var fri och lössläppt, som hon inte hade varit på månader, och hon kände det, som om hon hade kommit ut ur en trång bur. Och hon, som var sjutton år, räckte handen till henne, som var tretton, och de gav sig åstad i vilt språng, ända tills de hamnade i den stora drivan vid foten av backen och blev liggande där och storskrattade. — —
När de kom fram till Svanskog, var klockan inte mer än ett på dagen. De hade haft sådan tur, att de inte hade behövt gå till fots mer än halva vägen. Alltifrån Broby hade de fått åka med en dräng från Svanskog, som hade varit ute och skjutsat och körde hem med tom släde.
Det var gästgiveri i Svanskog, fastän på långt när inte så stort som i Broby, där det var jämn rörelse av kommande och farande. Till Svanskog, som låg långt bort i norra delen av socknen, kom på sin höjd en resande om dagen, och ibland kunde visst hela veckan gå, utan att någon begärde skjuts.
Allt var sig likt häruppe. Varken moster eller
