någon av hennes pigor kom ut för att hjälpa prästdottern och lilljänta ur släden. Ack, ack! Det blev Maja Lisa så trångt om hjärtat, alldeles så, som om bröstkorgen skulle ha snört sig samman, så att det inte hade rum nog att klappa i. På vägen hade hon varit mera hoppfull, men när hon nu steg ur släden, kände hon på sig, att moster inte skulle hjälpa henne.
Det var en stor byggnad i Svanskog med ingång mitt på långväggen och inte borta vid ena hörnet, som det annars var brukligt på bondstugor. Framför ingången fanns en förstukvist, inte fullt så stor som den på Lövdala, men ändå snarlik den med samma slags tak och samma slags pelare.
Verkeligen var det inte eget! Så många gånger, som prästdottern hade varit här förut, hade hon aldrig tänkt på detta med förstukvisten. Hon fick visst lov att stanna litet härute för att betrakta både den och allt annat. Boningshuset var gammalt, men det hade blivit reparerat och ändrat i mosters tid, och nog hade då barndomshemmet fått tjäna till mönster. Det fanns lika många och lika stora rutor i fönsterna här som där, och de halvrunda vindsgluggarna hade man gott kunnat flytta från den ena byggningen till den andra, utan att någon hade märkt skillnaden.
Det blev genast litet bättre rum åt hjärtat. Kanske var det ändå ingen så stor dumhet att gå hit? Kanske att den gamla prästdottern inte var
