så alldeles försvunnen, som hon ville inbilla både sig själv och andra?
Förstun var mindre än den på Lövdala. Liksom där fanns det halvrunda skåp i hörnena, och väggarna var gråstrukna och överstänkta med svarta och vita färgprickar. I trappuppgången syntes grova bjälkväggar just som därhemma, och vindstrappan var vådlig och brant med små, täta steg. Det gick säkert likaså bra här som i trappan på Lövdala att hänga sig fast i ledstången och glida utför utan att röra fötterna.
Mitt fram i förstun fanns en dörr, som ledde till ett stort rum, som stod för de resandes räkning. Där råkade man aldrig någon av hemfolket. Men prästdottern vred i alla fall om nyckeln och tittade in. Det var, som hon hade väntat: där var möblerat med gula björkstolar och vita slagbord, alldeles som i saln på Lövdala. Inte en gång den stora kallan saknades borta vid ena fönstret. En sak var det dock, som var olika. De blå mattgångarna fanns där nog också, men de hade inte samma mönster. Men då Maja Lisa tänkte efter, förstod hon, att detta inte var mosters fel. Hon hade vävt efter de gamla mattgångarna, som fanns i hennes barndom. Det var de därhemma, som hade ändrat rutningen.
Prästdottern låste igen dörrn och blev därpå stående stilla i förstun. Tårarna hade kommit henne i ögona. Men inte trodde hon, att moster tyckte om något slags hjärtnupenhet. Hon ville se lugn och glad ut, när hon kom in till henne.
