Det var Maja Lisas vanliga tur! När hon öppnade dörrn till storstugan, såg hon, att moster höll på att byka. Hon hade en stor bykgryta hängande över elden, och bykkaret, som var fullt av kläder, stod mitt på golvet, medan luten sakta rann bort ur det. Nu skulle väl moster bli mer misslynt än vanligt över att det kom främmande. Det var mycket vatten utspillt på golvet, och på en lång bänk låg nytvättade, grova kläder. Det fick ju Maja Lisa erkänna, att ingen kunde bli glad åt att ta emot gäster i ett rum, som var så tillstökat.
Härinne fanns ingenting, som påminde om Lövdala, utan här var vanlig bondstuga. Maja Lisa hade alltid tyckt, att det var ett vackert och ärevördigt rum med de stora, takhöga skåpena, den väldiga himmelssängen och de långa, väggfasta bänkarna. Men nu hade tvättkläderna förjagat trevnaden.
Moster stod vid en balja med ryggen åt dörrn och skubbade och gned av alla krafter. Maja Lisa hade hört många gånger om sin mor och hennes systrar, att de hade varit långa och spädvuxna som hon själv, men moster var nu stor och duktig och såg alls inte vek ut. Hon bar svart vadmalskjortel och rött livstycke med vit överdel. Den korta, vita fårskinnspälsen, som hörde till dräkten, hade hon kastat av sig under arbetet.
Inte vände sig moster mot dörrn, när de öppnade den, och inte ett ord sa hon. Det var säkert,
