att Maja Lisa önskade sig många mil därifrån. Men hon hade ingen annan råd; hon fick gå bort till henne och sträcka fram handen för att hälsa.
Moster hade båda sina händer nere i vattnet. Hon drog upp den ena, men inte gjorde hon sig besvär att torka av den, utan hon räckte handbaken åt systerdottern.
»Jaså, det blev du, som kom till sist,» sa hon. »Den nya prästfrua är väl för fin för att hälsa på oss bondfolk.»
Hon sa verkeligen inte något mer än detta, och hon talade inte mer ovänligt, än hon brukade, men säkert var Maja Lisa inte så tålig som vanligt, utan hon brast i gråt. Kanhända att hon tog så illa vid sig, därför att hon var ute med tiggarstaven, och nu tyckte hon sig inte våga att ta fram den.
Då tårarna kom farande, kände hon sig först riktigt eländig. Ack, ack, att hon skulle ge sig själv till spillo på sådant sätt hos denna mostern, som inte hade något hjärta för henne! Och inte var det så heller, att hon bara fällde ett par tårar, som var lätt borttorkade. O nej, de kom strömmande i riktiga floder utför kinderna, och strupen blev så tillsnörd, att hon inte kunde säga ett ord.
Det gjorde henne så bitterligen ont om henne själv. Hon grät över att hon grät, och det vet man ju, att har man bara kommit så långt, då vill det aldrig bli något slut på gråten.
Helst hade hon velat rusa i väg ut och gå
