hem med detsamma. Hon gick också så långt som till dörrn, men när hon kom dit, kände hon sig så svag, att knäna vek sig under henne. Det fanns en liten kort bänk tätt vid dörrn, och där blev hon sittande.
Hela tiden kunde hon så väl föreställa sig vad moster skulle tänka om henne, som kom in och grät och störde henne mitt i tvätten. Fast hon såg då inte ut att bli så värst orolig. Hon slutade upp att skubba på kläderna, men hon gav sig allt tid att slå en skopa hett vatten i bykkaret och att lägga ett par vedträn på elden, innan hon kom bort till henne.
»Du ska väl inte ta så illa vid dig,» sa hon. »Jag är kanske inte så farlig, som jag ser ut.»
Men om hon hade trott, att hon skulle stilla prästdotterns gråt med detta, så bedrog hon sig. Den hade en så djup och rik sorgekälla att flöda ur, så att när den nu hade kommit i gång, måste den hålla på i timtal.
Prästdottern kunde inte svara ett ord, fastän hon väl förstod, att moster skulle bli otålig, och att hon behövde gå och se till byken. Men moster blev inte rådlös, utan hon vände sig till lilljänta, som hade hållit sig bredvid prästdottern hela tiden och nu stod helt förskrämd och strök hennes ena hand.
»Kanske att du har reda på vad det är hon gråter för? Hon kan väl inte ha tagit sig så djupt av att jag inte hade tid att hälsa ordentligt på henne?»
