Det lät på rösten, som om hon skulle ha velat skratta åt alltihop, och det måtte lilljänta ha förstått, för hon blev på en gång riktigt ursinnig.
»Skulle hon inte gråta, så som ni bär er åt mot henne? Här kommer hon till sin mors egen syster för att få hjälp, och så säger ni inte ett vänligt ord till henne!»
Prästdottern fick brått att lägga handen över lilljäntas mun, men det hjälpte inte, för lilljänta hade inte tålt vid att se, att mamsell Maja Lisa grät, utan nu hade hon råkat i det rätta desperata blåsvädershumöret.
Man kunde inte märka, att moster blev ond på lilljänta, men hon började tala bredare bondmål, än hon hade gjort förut, och allt, vad hon sa, kom gnälligt och långsamt.
Vad kunde det vara, som hon skulle hjälpa Maja Lisa med? Hon hade det väl så bra på Lövdala, så att inte kunde hon behöva hjälp av en fattig bondhustru.
Hon kunde inte ha sagt något bättre för att få lilljänta i gång. »Ni är visst av densamma ulla som styvmora hennes,» sa hon. »Men annars ska jag säga, att hon har kommit hit för att be er om en — —»
Nu högg prästdottern så kraftigt tag i hennes arm, att hon teg. Men moster låddes inte det minsta om avbrottet.
»Kan det vara så svårt för Maja Lisa, att ho har fått styvmor? De plär säga, att den, som får styvmor, får också styvfar, men så kan det väl
