inte ha gått henne. Inte är det väl möjligt, att det finns någe, som ho vill ha och inte får?»
Prästdottern gjorde alla möjliga tecken åt lilljänta, men vad hjälpte det, när moster på detta sättet satt och eggade upp henne?
»Ni kan väl själv se på'na hur hon har det,» sa lilljänta, »om ni har ögon att se med. Hon är ju inte mycke bättre klädd än jag, och hon är bara skinn och ben. De säger ju, att blodet är tjockare än vatten, men det är visst inte så med er. Inte frågar ni efter, att styvmora plågar ihjäl'na.»
Det blev så plågsamt, allt detta, för prästdottern. Svårt var det, att hon inte kunde bli herre över gråten, och än värre, att moster lockade lilljänta att tala om allt möjligt. Vem visste hur moster tog det? Kanske hon hade riktigt agg till systerdottern och bara var glad åt det, som hon hörde.
Hon kunde inte stå ut längre. Hon reste sig och famlade sig fram till dörrn. Men när hon skulle lyfta dörrklinkan, var den på något sätt i olag. Hon kunde inte få upp den genast, hon ryckte och drog, och sjönk så samman — föll till golvet — —
När hon kom till sans igen, låg hon i en säng i rummet med de blårutiga gångmattorna. Hon vilade på så mjuka kuddar och så fina lakan, att det knappast fanns maken på Lövdala. Bredvid sängen stod ett bord och på bordet en bricka och på brickan ett fat, och över fatet låg en duk.
Jo, hon kände sig litet hungrig, och hon
