skyndade att ta duken av fatet. Men det fanns inte något ätbart under den, utan bara en stor, blank, präktig speciedaler.
Först kunde hon inte begripa hur detta hängde samman, men så förstod hon ju. Moster hade lockat sanningen ur lilljänta. Hon blev så glad och så rörd, att hon började gråta igen, och när hon hade gråtit en stund, somnade hon.
Hon sov i ett sträck, ända tills väggklockan i storstugan slog tre. När hon då såg upp, var speciedalern borta, men det stod i stället all möjlig god mat bredvid sängen. Hon blev rädd först, därför att slanten var borta, men hon tänkte som så, att hon var i goda händer nu, och hon lugnade sig och åt.
När hon hade ätit, blev hon på nytt så rörd över att hon hade mött så mycken godhet, att hon omigen började gråta. Och hon grät, tills hon somnade.
Nästa gång hon vaknade, var det mörka kvällen. Det brann en brasa i spisen, och moster satt bredvid sängen och såg på henne.
Det första, som hon sa, var, att Maja Lisa skulle ursäkta, men hon hade tagit sig den dristigheten att skicka speciedalern till karlen, som hade lånat ut den. Det hade gått skjuts upp till Henriksberg nu på eftermiddagen, och drängen hade fått dalern med sig med befallning att ta reda på vilken av smederna som hade tingat upp hö i Lobyn i julas. Han skulle lämna slanten till honom och hälsa från prästdottern. Moster hade tyckt, att
