finnbönderna. Skrev oupphörligen till honom, att han förspillde sitt liv. Frestade honom att söka sig söderut, så snart som ett något så när anständigt pastorat blev ledigt. Det hade nog tröttat honom, men förut hade han inte frågat efter dem, för han ville göra sin gärning. När så Sjöskoga…
Han avbröt sig, gick och ställde sig mitt framför prästdottern och såg på henne.
En sådan som hon, sa han eftertänksamt, kunde han förstås aldrig få, om han stannade i Finnerud.
Det var då tydligt, att han tyckte, att hon var vacker. Men det var ingenting mer heller. Han bara såg på henne som på en livlös bild. Inte en gång söta mor kunde ha funnit det minsta spår av ömhet i de långa blickarna, som han gav henne.
Strax därpå började han igen att tala om sina bekymmer.
När den gamla änklingen prosten Cameen i Sjöskoga hade dött nu i somras och pastoratet hade blivit ledigt, så hade det fallit honom in, att han skulle söka. Han tyckte, att han kunde göra sin mor den glädjen att lämna in sin ansökan, eftersom det ingen fara var, att det kunde leda till något. Sjöskoga brukade alltid bli bortgivet till någon gammal professor eller skolpräst, som sökte direkt hos kungen. Hade också gärna velat se vad de skulle göra för min i Finnerud. Men det var i alla fall mest av okynne, som han reste ner till Karlstad med sina handlingar.
