»Nej, brukspatron, det går inte över. Vart än brukspatron skickar mig, så kan jag inte glömma, att jag har spelat en människa från livet.»
Altringer såg på honom än en gång. »Var herrn kär i henne?» — »Ja,» sa Sven, »jag hade friat till henne samma kväll.»
Altringer sa inte ett ord mer om att Sven skulle resa utrikes. »Han ska få bli förvaltare på Henriksberg nu så länge, tills det där är glömt,» avgjorde han. »Jag tror inte, att han kan allt, som behövs för att sköta platsen, men jag tänker, att han kan lära sig, och så vet jag, att jag kan lita på honom.»
Ja, på det sättet hade det gått till, att Sven Liljecrona hade slutat upp med fiolspelet och i stället blivit bruksförvaltare.
Maja Lisa hade hört på alldeles tyst utan att göra något avbrott. Ack, hon tyckte, att det var helt underligt, att hon snart skulle få se den, som hade gått igenom något så sorgligt, och som kunde hysa en så djup kärlek.
På en lång stund kunde hon ingenting säga, men plötsligen. vände hon sig till pastor Liljecrona och frågade om hans bror var mörk.
O ja, det var han visst, mörk som natten. Strax efteråt föll det henne in, att det var en bra dum fråga. Men medan pastor Liljecrona talade om brodern, hade hon hela tiden undrat om han inte såg ut så som den långa, mörka smeden från Henriksberg. Månne han inte hade likaså bedrövade och djupa ögon? Hon kunde
