inte säga varför, men de två hade smält ihop till en i hennes inbillning.
Och även nu, medan smeden stod därborta vid skåpet och spelade lustiga polskor, hade hon svårt att inte tro, att det var han, som hade gått igenom allt det, som hon nyss hade hört.
Han hade kommit åkande, medan hon och Liljecrona ännu gick på vägen, just då skymningen hade blivit så grå, att de började tala om att gå in, och släden for förbi dem med sådan hast, att de inte hade hunnit se vem det var, som satt i den. Pastor Liljecrona hade trott, att det var brodern från Henriksberg, som kom nu äntligen. Maja Lisa hade tyckt sig se, att det var den mörka smeden, som satt i släden, men hon hade ingenting sagt.
Och mycket riktigt! När de vände tillbaka till gården, stod gästgivarn på trappan och berättade, att det hade kommit en karl från Henriksberg med bud, att förvaltarn inte kunde möta sin bror i Svanskog den dagen. Han hade brev med sig i stället. Ja, karlen höll på att sätta in hästen i stallet, om pastorn ville råka honom.
Pastor Liljecrona gick ner till stallet, och Maja Lisa sökte upp sin moster i storstugan. Hon satt redan med sina pigor framför den stora stockvedsbrasan och skötte sin spånad. Maja Lisa slog sig ner bredvid moster och räckte henne kardorna. Strax efteråt kom husbonden och drängarna med sina slöjdarbeten och ökade ut ringen omkring brasan. Allra sist trädde pastor Liljecrona in i
