Sida:En saga om en saga 1917.djvu/439

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

rummet och smeden med honom. De skulle följas åt till Henriksberg i afton, men hästen måste vila först. Den vackra prästen letade ut en plats åt sig så nära Maja Lisa som möjligt, men smeden satte sig i mörkaste skuggan, så långt bort han kunde komma. Och det hade varit ett enda glammande och pratande och historieberättande, ända tills moster hade vänt sig till smeden och frågat om han inte ville spela ett par låtar för dem. Hon hade då hört sägas, att han skulle kunna.

Han hade inte krusat emot så värst länge. Gästgivarn hade lånat honom sin skrälliga fiol, och nu stod han och spelade polskor och gamla danslekar varken bättre eller sämre än en vanlig bondspelman.

Maja Lisa kunde inte hjälpa, att hon kände sig litet besviken. Det kom sig därav, att hon var bunden av en dröm och inte kunde skilja inbillning från verklighet. Hon tänkte hela kvälln på honom, som hade spelat dödsdansen för sin käresta, och hon såg honom för sig under smedens gestalt. Hon hade visst väntat, att också han skulle ha så stor och farlig makt i sin stråke, att han kunde spela människor från livet.

Men i alla fall kunde hon inte rycka sig lös ur drömmen, utan gång på gång kom hon på sig med att hon såg bort till smeden och undrade om han aldrig tänkte på någon annan än henne, som han hade förlorat.

Smeden hade kastat av sig den styva, åtsittande forbondepälsen för att bättre kunna röra