Sida:En saga om en saga 1917.djvu/440

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

armarna, och nu, vid en av dessa korta blickarna, som hon smög sig till att sända honom, märkte hon, att på klockkedjan, som hängde ut ur fickan, var fästad en stor, blank silverslant.

Maja Lisa ryckte till litet. Var det den speciedalern, som hon hade skickat honom? Smeder brukade alltid vara så fattiga. Hur kunde det komma sig, att denne ägde en klocka? Hade kanske förvaltarn skänkt den till honom? Och även om så vore, hur kunde han ha råd att gå med en speciedaler hängande onyttig på klockkedjan? Han var väl ingen — —

Hon blev förvånad över sig själv, över att hon hade suttit stilla och inte sprungit upp och ropat högt, när hon helt tvärt förstod hur det hängde ihop.

Det var han själv! Det var Sven Liljecrona, som hade spelat sin käresta till döds, som stod därborta! Hon blev på ett enda ögonblick så viss på sin sak, att hon hade kunnat gå fram till honom och be, att han inte skulle förställa sig vidare. Hon visste vem han var.

Varför han hade kommit till Lobyn som simpel forbonde för ett par veckor se'n, kunde hon inte riktigt räkna ut. Kanske han hade klätt sig så, därför att det var bekvämast för honom, då han skulle ut i bondbygden. Och då ingen hade känt igen honom, utan alla hade tagit honom för en smed, hade han låtit dem behålla sin tro. Hade kanske känt sig generad att tala om vem han var, då han råkade komma mitt i bröllopsfirandet.