Sida:En saga om en saga 1917.djvu/448

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

fladderaktighet hos de unga flickorna. Han ämnade sluta upp med den fjärilleken och undrade om inte kusin — han hoppades, att han som en gammal vän till hennes man fick säga kusin? — kände till någon litet äldre dam, ja, inte alltför gammal, men ändå ett par år över de tjuge, som vore stadgad och huslig och ville ta sig an en sådan stackare, som han var.

Prästfrun satt orörlig. I det matta skymningsljuset var det inte gott att se vilken min hon hade satt på sig. Men Örneclou tyckte sig märka en liten dragning över de smala läpparna. Det var inte olikt, att hon satt där och gjorde narr av honom.

Det var en förfärlig människa, som Lyselius hade gift sig med! Det brukade väl vara det allra säkraste medlet att komma till rätta med en äldre dam, detta, att intressera henne för ens giftermålsplaner.

Örneclou hade aldrig i sitt liv talat med ett fruntimmer om annat än kärlek eller giftermål. Han kunde inte hitta på ett ord att säga i något annat ämne. Därför började han med samma sak omigen. Han sa bara raka motsatsen till det, som han hade kastat fram nyss förut.

»Jag ser allt,» sa han, »att kusin har hört så mycket om mig, att kusin inte tror på det där, att jag skulle kunna nöja mig med en hustru, som inte vore vacker och inte heller riktigt ung längre. Men kusin får väl tro så pass gott om mig, att jag gärna vill, att hon ska vara både