klok och förståndig, på samma gång som hon har de andra qualitéerna. Och jag tycker, att Maja Lisa Lyselius nu, sedan hon har kommit under kusins ledning…»
Örneclou höll inne försiktigtvis för att söka leta ut om han borde fortsätta, eller om han löpte i en galen tunna. Mörkret föll på mer och mer, så att det blev allt svårare att läsa sig till ansiktsuttrycket hos den omedgörliga personen, som satt framför honom. Men nog såg det närmast ut, som om hon stal sig till att småskratta.
»Det är förstås meningen, att Maja Lisa ska gifta sig med en präst och bo och regera här på Lövdala,» sa Örneclou, »och det är ju mycket, som talar för saken. Lyselius kommer nog att välja ut åt henne en rask och präktig karl, som förstår mer än att stå på en predikstol, och som kan sköta jordbruk lika bra som han själv. En sådan som jag skulle behöva hjälp av svärmor i var vändning, och det kunde kanske falla sig besvärligt. Kusin vill väl ha det så ställt, att kusin, när kusin blir änka — och det är ju bedrövligt vad Lyselius har fallit av på sista året inom parentes sagt —, ska få sitta på en kammare liksom fru Beata Spaak och inte behöva ha omtanke om någonting.»
Prästfrun satt på samma sätt, rak och stel, och drog nålen ut och in. Men nu vände hon sig mot fönstret för att se bättre, och då märkte han, att hon rent av satt och skrattade.
Örneclou började tro, att ingenting i världen
