Sida:En saga om en saga 1917.djvu/455

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

där han hade åtnjutit gästvänskap. När han blev gift och fick hustru och gård, måste han förstås stanna hemma. Han kunde visst inte ge sig tid att dröja så länge på Lövdala den här gången, som han annars brukade, utan han fick ge sig av ju förr ju hellre. Bara för att kunna komma tillbaka så mycket fortare förstås.

När han nästa morgon förklarade, att han måste resa sin väg, kunde han märka både på prästfrun och prästdottern, att de blev ledsna. De ville övertala honom att stanna kvar, men han var obeveklig. Han skulle nödvändigt vara i Karlstad innan kvälln.

Han sa förstås inte rent ut, att han bara for för att komma igen och bli husbonde på gården, men det låg ju under alltsammans. Prästfrun, som tycktes vara ett ovanligt fruntimmer, förstod nog vad meningen var.

Han kände, att han längtade tillbaka, redan innan han var borta. Här skulle han nog komma att trivas.

Just som han var i färd med att pälsa på sig, kom prästfrun och frågade om det var möjligt, att han ville göra henne en tjänst. Det var Så, att hennes nåd på Lökene hade bett att få köpa en tupp, och nu undrade hon om det skulle vara för stort besvär för honom att ta den med sig. Om han ämnade sig till Karlstad, låg ju Lökene rätt i vägen för honom.

Fänriken svarade strax ja och var glad till. För det första kunde han göra den blivande