svärmodern en tjänst, och för det andra hade han då anledning att titta in på Lökene och få sig ett mål mat.
Men när fänriken sa ja, visste han förstås inte, att tuppen, som han skulle frakta med sig, var levande.
Se, fänriken åkte ju i en så ynkligt liten släde. Det kunde inte bli på annat sätt, än att han fick placera lådan med tuppen fram i sitsen och själv sätta sig på hundsfotten.
Men han höll god min ända till slutet. Det gällde att visa gamla Raklitz, att hon inte kunde få en svärson, som var mera artig och eftergivande.
Fänriken hade kommit ut i ett klart och härligt januariväder. Solen sken som i slutet av mars, och det var inte någon köld att tala om.
Han kände sig som en annan människa nu, än då han kom i går. Lövdala och Maja Lisa! Besitta och regera! Att få eget hem och kunna ta emot sina vänner, när man så ville, det var allt något annat, det, än att resa från gård till gård hela året om och aldrig vara riktigt trygg för hur man skulle bli mottagen, när man åkte fram till en herrgårdstrappa.
Det gick raskt undan på det goda föret, och Örneclou var snart i Lobyn. Här kom en bondgubbe emot honom med ett halmlass. Det var visst självaste Björn Hindriksson!
»En rik och präktig man, den där Björn Hindriksson.» Fänriken fick dra in tömmarna och
