Sida:En saga om en saga 1917.djvu/457

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

språka ett par ord med honom. Han var granne till Lövdala, och när Örneclou snart blev herre där, var det bäst att ha honom till vän.

Men vad nu då? Vad var det, som gol rätt i örona på honom, just som han stannade? Han höll på att ramla av den smala hundsfotten i förskräckelsen. Han hade rent glömt av tuppen.

Örneclous Fingal gjorde inte en rörelse. Den hade varit med om. så mycket, att ingenting i världen kunde skrämma den. Men Björn Hindrikssons Bruning var inte så härdad mot överraskningar. Den satte av i sken och välte hölasset ner i vägdiket.

Det var nog inte rätta sättet att inviga grannsämjan. Fänriken svängde piskan över Fingal i sin förtret. Så snart som släden kom i gång, teg tuppen.

Åter bar det av med god fart framåt vägen, och åter fick Örneclou Maja Lisa i tankarna. Hon var vacker, hon var inte mer än sjutton år, och hon ägde halva Lövdala. Det skulle vara en sådan karl som han, som kunde vinna en så stor lycka nu, då han inte längre var i sin första ungdom.

Därborta på vägen kom återigen någon emot honom. Det var en herre och en dam till häst. Kunde knappast vara någon annan än grevinnan Dohna, som var ute och red på den här vägen.

Grant fruntimmer, den där änkegrevinnan på Borg! Alltid roligt att möta en ryttarinna, som kunde föra sig så väl till häst. Skada bara, att hon jämt skulle ha med sig den där lilla