svartmuskiga emigranten, som hon nu hade tagit under sitt beskydd.
Örneclou stannade, steg ner från hundsfotten och intog en beundrande ställning med mössan i hand. Då gol tuppen. Grevinnan drog åt sig tyglarna och såg sig förvånad omkring. Varifrån kom galandet? Hur var det möjligt, att en tupp befann sig ute på landsvägen så långt från någon gård?
Hon skulle kanske ingenting ha förstått, om inte tuppen hade galit än en gång. Men då begrep hon. Och som det intrikata stycke hon var, gav hon sig till att konversera med Örneclou och tvang honom att i tre minuter stå stilla på landsvägen.
Tuppen gol hela tiden, gol mellan vart ord de sa.
Och detta måste vackre Örneclou gå igenom! Den förnämsta kavaljeren i Värmland måste tåla, att han på detta sättet gjordes till ett åtlöje.
Grevinnan satt stilla på hästen och bara konverserade. Låtsades inte det minsta om tuppen. Tycktes rakt inte märka, att vartannat ord gjordes ohörbart av ett hanegäll.
Men Örneclou våndades, så att kallsvetten trängde fram på pannan. Till sist stod han inte ut längre. Han kastade sig upp på hundsfotten och gav sig av.
Då tystnade tuppen genast, men i stället hörde Örneclou grevinnans klara, pärlande skratt. Det följde honom till sockengränsen, det följde
