honom på hela resan, det följde honom genom hela livet. Han kunde aldrig förgäta det.
Det var allt frestande att öppna locket på lådan och släppa ut tuppen. Men Örneclou tänkte på Maja Lisa och på Lövdala och beslöt att framhärda. Det gick inte an att komma i ogunst hos svärmor. Och bara han hade farit förbi Svartsjö kyrka, gick vägen in i ödslig skogstrakt, och där trodde han inte att han skulle möta någon.
Men olyckligtvis var vädret alltför vackert. Alla människor tycktes ha fått lust att dra ut på långfärd just denna dagen. Det dröjde inte så länge, förrän fänriken kom i möte med regementschefen. Örneclou hade ju lämnat tjänsten för längesedan, men fastän han hade avsked, satte han sin ära i att alltid uppträda med nobless och värdighet, såsom det anstår var och en, som har trampat ärans fält.
I samma ögonblick, som Örneclou sträckte upp sig till en stram hälsning, gol naturligtvis tuppen.
Det var så, att en människa kunde råka i förtvivlan. Det ena olyckliga mötet följde efter det andra. Ingenting annat än otur på otur.
Till sist, långt borta på Sundgårdsbergena, mötte han den nya brukspatronen på Björne, Melchior Sinclaire.
Det var bara det, som fattades. Det var det värsta av allt. Folk brukade kalla Sinclaire för Tuppen, därför att han var högfärdig och högröstad och alltid redo att gräla och slåss.
