Sida:En saga om en saga 1917.djvu/465

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

grön kalla, vid det andra ett litet sybord. Locket stod uppslaget, så att man såg de många småfackena, där det låg tråddockor och silkenystan, vax och nålbok, märkduk och bandrullar, hyskor och hakar och mycket annat, som var behändigt och smånyttigt.

Prästfrun visade lilljänta allt, som fanns i fackena, och lät henne gissa vad det skulle brukas till. Hon var så dann med henne, att hon till och med försökte skratta, då tösen gissade orätt, fastän detta var så ovant för henne, att det tycktes strama emot vid mungiporna.

Ju vänligare hon blev, ju mer knep lilljänta ihop munnen, och ju mer vaken blev blicken i de blanka ögona. Bara inte prästfrua tänkte locka henne att tala om någe, som kunde vara farligt för prästdottra!

Men det tycktes inte vara fråga om något försåt den här gången. Prästfrun satte sig vid sybordet, och lilljänta fick ta plats bredvid henne. Nu skulle hon få lära sig att sy, för prästfrun hade lovat hennes mor, att hon skulle få en god uppfostran.

För det första visade hon henne hur hon skulle bära sig åt för att trä i en nål.

Detta brukar ju vara en svår prövning för småfolket, men lilljänta trädde tråden genom nålsögat med ett enda tag.

Prästfrun blev riktigt förvånad. Hon tyckte, att det var raskt gjort. Om hon hade likaså lätt