för allting annat, kunde det bli en storsömmerska av henne.
Så gav prästfrun henne en liten tygbit att öva sig på och lärde henne att slå knut på tråden och att sticka nålen ut och in genom tyget.
Lilljänta tog tyst emot lärdomen. Sedan fattade hon tyglappen, vek den över det vänstra pekfingret och gjorde stygn på stygn, som om det inte skulle vara konstigt alls.
Aldrig i världen! Vad prästfrua blev förvånad! Det var det märkvärdigaste hon hade varit med om.
Då orkade inte lilljänta hålla sig allvarsam längre, utan hon började skratta.
Prästfrun förstod äntligen hur det hängde ihop. Hon undrade om lilljänta hade lärt sig att sy, innan hon kom till Lövdala.
»Nej,» sa lilljänta, »jag har inte tagit ett stygn, förr'n jag kom hit.»
Jaså, då var det väl någon här, som hade lärt henne. Var det kanske mamsell Maja Lisa?
Lilljänta blev förskräckt, bara prästfrun nämnde styvdottern. Hon skyndade sig att tala om, att det var den gamla fru Beata på brygghuskammarn, som hade gett henne undervisning.
»Det var bra roligt att höra detta,» sa då prästfrun. »Tänk, att fru Beata kan sy med de händerna!»
»Om hon kan sy!» utbrast lilljänta. »Det finns väl ingen på gården, som kan sy som fru Beata.»
