det hade hänt något. Vecka hade följt efter vecka, och de hade varit så lika varandra, att hon inte kunde hålla dem åtskils i sitt minne.
Det var något besynnerligt och obegripligt i att det var så tyst omkring henne. Ibland inbillade hon sig, att det hände saker, som angick henne, långt borta i världen. Hon omgavs av genljud av röster, som talade om henne, stundom kände hon ängslan, därför att någon längtade till henne och ville råka henne. Men hela februari, hela mars och hela april hade nu gått, utan att hon hade fått bud eller brev från dem, som var fria och kunde röra sig, som de ville, och inte som hon bodde i en järnbur.
Hon började förstå nu, att ingen skulle komma. Hon fick strida sin strid ensam utan att få hjälp av någon. Men det var tungt att uppge allt hopp. Hon tyckte, att hon hade vunnit så starka och goda vänner; hon kunde ännu inte fatta, att de inte bekymrade sig om henne.
Den gamla stenen, som hon satt på, skulle ha legat här i vägkanten ända sedan den tiden, då Lövdala bara var ett fäbodställe mitt i villande skog, dit valljäntorna drog var sommar med sina kor och getter. Då hade någon ung dräng huggit ut sittplatsen i stenblocket, för att hans käresta skulle ha något ställe att vila på. Härifrån krönet av backen, där den låg, kunde man se ända bort till Löven och kyrkan, och här hade nog de, som gick vall, suttit mången kväll och spejat efter dem, som skulle komma och föra hem dem ur
