vildmarken ner bland människor. Det kunde hon känna, när hon satt här, att detta hade varit en plats för mycken tung längtan.
Prästdottern sänkte huvudet i handen och suckade. De fick komma snart, de, som skulle hjälpa henne. Hon kunde inte stå ut länge till. Inte var det någon sjukdom över henne, men hon höll på att dö av ledsnad och övergivenhet. Hon skulle nog inte kunna släpa sig hit många fler gånger.
Det var dessutom inte bara hon, som behövde hjälp och räddning, utan det var också Lövdala. Det var detta hemmet, där hon älskade varenda sten, som nu höll på att gå förlorat.
De var inte längre komna än till sista dagarna av april, och det blev kallt att sitta stilla. Hon begav sig sakta på hemvägen, men nu tänkte hon inte alls på sig själv, utan bara på Lövdala.
En söndag i slutet av mars hade söta far kommit hem från kyrkan med den nyheten, att pastor Liljecerona hos kungen hade undanbett sig att bli utnämnd till kyrkoherde i Sjöskoga. Söta far hade talat om det vid middagsbordet, och Maja Lisa hade blivit mycket röd och ivrig. Hon hade genast frågat om söta far hade hört varför han inte hade tagit emot det stora gället. Men härpå hade söta far inte kunnat svara. Han visste bara, att pastor Liljecrona gjorde mycket gott bland sina församlingsbor, och yttrade nu, att han måtte vara en man av sällsynt förtjänst, då han kunde försaka
