välstånd och hög samhällsställning för att stanna hos dem, som behövde honom.
Söta mor hade också blivit på ett sällsamt sätt intresserad av söta fars nyhet. Hon hade frågat om det verkligen var sant, att Liljecrona nu var fri från Sjöskoga. Och då söta far hade försäkrat henne, att så var, hade söta mor på sitt burdusa sätt sagt ifrån, att hon tyckte, att söta far borde söka det.
Söta far hade säkert inte varit svarslös många gånger i sitt liv, men nu hade han blivit sittande tyst och bara stirrat på söta mor. Han hade nästan sett skrämd ut, som om han hållit det för en olycka, att hon hade fått denna tanken. Han var nog inte mer rätt säker, att han hade kraft att säga nej till söta mor.
Också Maja Lisa hade blivit ganska bestört. Hon hade väl helst velat tro, att söta mor skämtade, men sådant låg inte för söta mor. Detta var ju heller inte så galet tänkt — Maja Lisa hade själv många gånger tyckt, att söta far borde vara minst biskop —, men nu sedan han hade haft slaget, vore det ju den största orätt att driva honom till att söka en stor och brydsam befattning. Söta far hade visserligen på sista tiden blivit mycket starkare och var nu nästan sig lik igen, men nog visste söta mor, att han inte mer var i sin fulla kraft.
Maja Lisa hade tvungit sig att tiga. Om hon hade vågat sig sta med sina invändningar, skulle söta mor först ha kommit i den rätta ivern.
