grumlat rösten, så att den nästan hade blivit otydlig, då hon hade svarat.
»Inte är söta far tvungen att sitta här och vakta Lövdala åt dig! Det må han väl kunna göra sig av med, så att han blir en fri man och kan komma i den ställning, som passar honom.»
Söta far hade nu slutat sin middag och fick brått att resa sig från bordet. Han hade varit glad att kunna göra slut på samtalet.
Men nu visste Maja Lisa vad söta mor hade menat, då hon hade sagt, att hon en gång skulle lära henne att gråta. Söta far måste ut och söka Sjöskoga, bara därför att söta mor visste, att Maja Lisa älskade Lövdala högre än allt annat, och att ingenting kunde slå henne med sådan sorg som att mista barndomshemmet.
Väl en vecka måste söta mor arbeta, innan hon fick söta far i väg. Söta mor hade då bett och trugat varenda dag och satt in all sin vilja på att söta far skulle åtminstone fara till Karlstad och ta reda på hur saken stod. Men i det längsta hade det sett ut, som om hon inte skulle lyckas. Säkert hade hon måst avstå från försöket, om det inte hade varit annat, som hade kommit henne till hjälp.
Söta far hade nu varit präst i Svartsjö i tjuge år, och hela denna tiden hade han haft mycken möda och många tunga bekymmer. Det var ju först och främst detta stora kyrkobygget, sedan åskelden hade bränt upp den gamla kyrkan och han hade måst sörja för att få en ny upprest. Söta far
