Härpå svarade modern ingenting, utan började tala om annat. Det märktes, att hon hade fått några nya betänkligheter, som hindrade henne från att besluta sig.
Gudmund började nu berätta om hur han hade gjort sig ärende fram till nämndemannens på Älvåkra och råkat Hildur. Han talade om vad hon hade sagt om hästen och åkdonet, och det var lätt att märka, att han var glad åt mötet. Modern blev också mycket nöjd. Där hon satt orörlig i stugan, var det hennes ständiga sysselsättning att spinna planer för sonens framtid, och det var hon, som först hade hittat på, att han skulle försöka att slå sig ut för den vackra nämndemansdottern. Det var det präktigaste gifte han kunde få. Nämndemannen var en riktig storbonde. Han ägde den största gården i socknen och satt inne med mycken makt och mycket pengar. Det var egentligen orimligt att hoppas, att han skulle vilja nöja sig med en måg, som inte hade större förmögenhet än Gudmund, men det var också möjligt, att han skulle rätta sig efter vad hans dotter önskade. Och att Gudmund skulle kunna vinna Hildur, om han ville, det var modern ganska viss om.
Detta var första gången, som Gudmund lät modern märka, att tanken hade slagit rot hos honom, och de talade nu länge om Hildur och om alla de rikedomar och fördelar, som skulle tillfalla den, som finge henne. Men snart stannade samtalet åter av, därför att modern ånyo hade sjunkit
