Liljecrona talade mycket enkelt och naturligt vid mig hela dagen, alldeles som en god bror.»
Åter gjorde söta far en gest, som vore han helt förtvivlad över hennes halsstarrighet.
»Det kan väl vara, att pastor Liljecrona inte friade till dig denna dagen, men inte lär du ha varit i tvivelsmål om hans känslor för dig. Du kunde väl inte annars företa dig att sända denna biljett…»
Maja Lisa avbröt söta far utan minsta krus.
»Söta far, jag har inte skrivit till pastor Liljecrona! Om pastorskan säger något sådant…»
»Det är alls inte tal om något brev till pastor Liljecrona, utan om biljetten till hans hushållerska.»
»Jaså, till hans hushållerska!» - Prästdotterns röst lät nu väl så vredgad och full av förakt som söta fars. »Jaså, söta far har fått veta, att jag har skrivit till henne! Jag har väl då skrivit och bett, att hon skulle avstå pastor Liljecrona åt mig?»
Söta far såg kallt på henne. »Du vet ändå vad du har skrivit,» sa han.
Men prästdottern var nu ond på allvar. Hon tänkte inte mer på att skona söta far, utan bara på att kunna rättfärdiga sig själv, och hon ville veta hur allt detta hängde samman.
»Söta far, står det mitt namn under det där brevet?»
»Nej, det står inte något namn under biljetten, men den har skickats till Finnerud med hälsning från din moster i Svanskog, att den var
