ställd till pastor Liljecronas hushållerska, och att den hade kommit från Lövdala.»
Söta far blev visst förvånad, att hon inte föll till föga inför ett sådant bevis, utan bara fortsatte att fråga.
»Söta far, berätta mer om vad jag har gjort! Det är roligt höra. Jag kan inte gissa till allt.»
»Vad mer du har gjort?» Söta far slog näven i bordet. »Är det inte nog, att du har skrivit biljetten, att du har velat tillvälla dig en man, som tillhörde en annan, att du har förolämpat en kvinna, som endast har syndat av kärlek? Vad du har gjort? Du har gjort denna andra kvinna förtvivlad, så att hon i desperation begår den farligaste galenskap. Hon vandrar nämligen till Karlstad, uppsöker biskopen, talar om allt för honom och ber om hjälp. Varpå biskopen tar sig an hennes sak och skriver till Liljecrona, att då han nu står i begrepp att tillträda ett stort pastorat, måste han ställa större fordringar på sig själv. Han låter honom förstå, att han inte kan bli utnämnd till kyrkoherde, förrän han på ett tillfredsställande sätt har ordnat sina enskilda affärer. Säkert har biskopen skrivit så milt och klokt som möjligt, men pastor Liljecrona är en stolt och häftig man. Han har känt sig utskämd och har blivit sårad på det djupaste. Man hade kunnat hoppas, att om ingenting hade blivit gjort vid saken, skulle hans goda hjärta hä segrat. Den tillfälliga lidelse, som han hade gripits av, skulle ha övervunnits, han skulle självmant ha följt
