ner i sina funderingar. »Skulle du kunna skicka bud efter den där Helga? Jag ville nog se henne, innan jag tar henne i min tjänst,» sade hon till sist. — »Det var bra, att ni vill ta er an henne, mor,» sade Gudmund och tänkte inom sig, att om modern finge en sköterska, som hon trivdes med, skulle hans hustru få ett behagligare liv härhemma. »Ni ska få se, att ni blir nöjd med tösen,» fortfor han. — »Det vore ju en också god gärning att ta hand om henne,» sade modern.
Då det började skymma, gick den sjuka till sängs, och Gudmund begav sig ut i stallet för att rykta hästarna. Det var vackert väder, klar luft, och hela nejden låg övergjuten av månsken. Det föll honom in, att han borde gå till Stormyra och framföra moderns hälsning redan samma kväll. Bleve det uppehållsväder nästa dag, skulle man få så bråttom med att köra in havre, att varken han eller någon annan hade tid att gå dit.
När nu Gudmund stod utanför Stormyrtorpet och lyssnade, hörde han visserligen inga fotsteg, men däremot var det andra ljud, som med korta uppehåll skuro igenom tystnaden. Det var en sakta klagan, ett mycket lågt och kvävt jämrande och så en och annan snyftning. Gudmund tyckte sig märka, att ljuden kommo från uthuslängan, och han gick fram mot denna. Då han närmade sig, upphörde snyftningarna, men det var tydligt, att någon rörde sig inne i vedskjulet. Gudmund tyckte sig med ens förstå vem som fanns därinne. »Är det du, Helga, som sitter här och gråter?»
