upphöra och framtiden bliva väl tryggad. Jungfrun må besinna, att i den nya socknen torde man begära en prästfru av oklanderlig vandel…»
Prästen slog ut med handen. »Det är tillräckligt!» sa han. Han såg länge och prövande på henne. »Och det är detta, som du har skrivit åt frua?»
Lilljänta svarade ja helt raskt. Prästfrua hade förbjudit henne att tala om, att hon lärde henne läsa och skriva, men detta brevet hade hon aldrig sagt någe om.
Prästen bara ryckte på axlarna. »Nu ser du hur du ljuger,» sa han i trött ton. »Du har ju stått därborta i skåpet hela tiden. Då hörde du väl, att Maja Lisa tog på sig, att det var hon, som hade skrivit det.»
Hon kände hur röd hon blev. Detta tyckte hon inte att hon kunde låta gå över sig. Det var alltför lett, att prästen skulle tro, att hon ljög.
»Du kan gå din väg, sa prästen. »Jag begrep inte först hur det kom sig, att brevet inte var skrivet med Maja Lisas hand. Men nu är det klart, det med. Du kan gå till henne och säga henne detta.»
Men lilljänta gick inte. »Det är prästfrua, som lät mig skriva brevet,» sa hon. »Och det är prästfrua, som har stängt in mig i skåpet.»
»Har ni kommit överens, att ni skulle säga så, du och Maja Lisa?»
Prästen började på att se ond ut. Hon förstod, att hon skulle bli utkörd, om hon inte kunde
