finna på något för att övertyga honom. Hon såg sig rådlös omkring åt alla håll. Då föll ögona på den gamla rotegumman, som just gick förbi fönstret.
»Se, där går den, som blev skickad till Svanskog med brevet!» sa hon. »Det kunde gå an att fråga henne om det var prästdottra eller prästfrua, som bad henne, att hon skulle gå dit med det.»
Prästen tänkte just svara, att han inte ville höra något mer om saken, men det var något i lilljäntas envishet, som betvang honom. Han reste sig och gick mot dörrn. Då han nu helt hastigt sköt upp den, stötte han emot någon, som hade stått tätt, tätt utanför. Det var prästfrun.
Han kastade en blick på henne, stannade och såg på henne än en gång liksom för att vara säker på att det var hon, gick därpå ut på trappan och gjorde den gamla ett par frågor. När han kom tillbaka, var prästfrun försvunnen.
Han satte sig i stoln vid skrivbordet och kallade lilljänta fram till sig. »Nu ska du tala om för mig hur det gick till, när du skrev brevet!» sa han. Och lilljänta gav honom så gott besked, att han inte kunde ha en skymt av tvivel kvar.
»Jag ser, att jag har gjort dig orätt, Nora Blåsväder,» sa prästen, »och nu ska du få den belöningen att gå ner till Maja Lisa och tala om allt detta.»
Det behövde han inte säga lilljänta två gånger. I nästa ögonblick var hon nere på brygghuskammarn, där det bara var gråt och bedrövelse, och
