Sida:En saga om en saga 1917.djvu/539

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

det. Nu vet jag bättre. Hon vill ha mig ensam, förstår du. Du får ge mig fri!»

»Käre,» sa hon, »hur kan jag ge dig fri? Jag har ingen.annan än dig. Om det vore en levande, som hade rättigheter över dig, kunde det väl så vara. Men intet vet jag varför jag skulle avstå dig till en död.»

Det måtte ha varit något i hennes röst, som rörde honom. Han såg upp till henne, och det mörka och förfärande vek därvid bort ur hans ansikte. Han stod ännu med fiol och stråke i hand. Nu tyckte han väl, att det besvärade honom att längre hålla dem, men inte heller ville han lägga dem ifrån sig på marken, utan han räckte dem till Maja Lisa. Hon tog tyst emot dem och lade dem på ett bord inne i kammarn.

När hon kom tillbaka fram till fönstret, grep han efter båda hennes händer. Han tryckte dem mot sin panna och höll dem stilla så en stund, liksom för att hon skulle känna hur heta och förvirrade tankarna gingo fram därinnanför. Sedan började han tala med oändligt sorgsen röst och med många avbrott, men ändå så, att hon nu åter kunde känna igen honom.

»Nej, du får inte tro, Maja Lisa, att jag menar det så, som jag nyss sa! Det är ju alls inte för min egen skull, som jag ber dig, att du ska ge mig fri. Jag kan inte vara så samvetslös, att jag drar in dig i min olycka. Nu har du sett hurudan jag är, då mjältsjukan griper mig. Inte kan du mer önska att bli förenad med mig?»