Han tystnade som för att få svar, men hon var så bedrövad och förskräckt, att hon ingenting visste att säga, och han fortsatte:
»Jag vet ju så väl hur du har det, och jag hade hellre än allt annat velat stå vid din sida nu, då du har mistat din far. Men du måste besinna, att allt svårt, som du får lida av din styvmor, är inte att förlikna vid det elände, som väntar dig, om du blir bunden vid mig. Jag är tvungen att bekänna det för dig. Det kan komma sådan mjältsjuka över mig, att jag inte kan stanna hemma, utan vandrar bort i ödemarken och går omkring där i veckor utan att se en människa. Och ibland kastar jag mig ut i det vildaste liv för att få glömska. Ack, det förstår du väl ändå, Maja Lisa, att jag älskar dig alltför högt för att vilja dra dig in i detta? Jag borde aldrig ha närmat mig dig, och jag skulle inte heller ha gjort det, om jag inte hade trott, att jag var botad.»
Återigen höll han inne, men då hon ännu inte var färdig med något svar, fortfor han:
»Nyss kände jag nästan vrede mot dig, därför att det var för din skull, som jag hade kommit att spela, och det var spelet, som lärde mig, att det tunga och svåra fanns kvar inom mig. Jag önskade, att jag inte hade vetat om någon fara, utan hade fått gifta mig med dig, medan jag trodde, att allt var gott. Men det må du väl förstå, att det bara var för ett ögonblick, som jag tänkte på det sättet. Jag har dig alltför kär,
