men när jag kom in, blev jag förvånad över att det var så vackert och hemtrevligt i stugan. Jag hade aldrig tyckt, att mor Ingeborg och ni andra hade sett så vänliga ut, som ni gjorde den kvällen, där ni satt i eldskenet. Det kändes riktigt gott att komma in, och det hade det aldrig gjort förut. Jag blev så förvånad, att jag höll på att ropa till och slå ihop händerna. Jag tyckte, att ni var som förvandlade. Ni var inte mera främmande för mig, utan jag kunde tala med er om vad som helst. Du kan nog förstå, att jag blev glad, men jag kunde inte låta bli att förvåna mig. Jag undrade om jag hade blivit förtrollad. Och med detsamma kom jag ihåg askan, som jag hade strött över spishällen.»
»Ja, det var ju förunderligt,» sade Gudmund. Han trodde inte det minsta på skrock och trolldom, men han tyckte inte illa om att höra Helga tala om sådant. »Nu har då den galna skogstösen kommit tillbaka,» tänkte han. »Kan någon begripa, att den, som har gått igenom så mycket som hon, ändå kan vara så barnslig?»
»Ja, visst var det förunderligt,» sade Helga. »Och detsamma har kommit tillbaka hela vintern. Så snart elden brann på spishällen, kände jag samma trygghet och trevnad hos er, som om jag hade varit hemma. Men det är nog också något besynnerligt med elden. Inte med annan eld kanske, men med den, som brinner i en spis och har allt husfolket samlat omkring sig kväll efter kväll. Den blir liksom så bekant med en. Den leker och dansar
