för en och sprakar åt en, och ibland är den sur och vid dåligt humör. Det är, som skulle den ha i sin makt att ge trevnad eller otrevnad. Nu tyckte jag, att elden hemifrån hade flyttat till mig, och att den gav samma sken av trevnad åt allting här, som den hade gjort därhemma.»
»Men om du nu skulle bli tvungen att flytta från Närlunda?» sade Gudmund. — »Då får jag längta dit i alla mina dar,» sade hon, och det hördes på rösten, att hon sade detta på djupaste allvar. — »Ja, inte skall det bli jag, som driver bort dig,» sade Gudmund, och fastän han skrattade, låg det något varmt i tonen.
Sedan började de inte något nytt samtal, utan vandrade tysta ända fram till gården. Gudmund vände huvudet ibland och såg på henne, som gick bredvid honom. Hon hade hämtat sig efter den svåra tiden, som hon hade haft förra året. Nu var det något friskt och skärt över henne. Dragen voro små och fina, håret stod som ett burr kring huvudet, ögonen voro inte att bli kloka på. Hon gick fort och lätt. När hon talade, kommo orden raskt, men ändå skygga. Hon var alltid rädd att bli utskrattad, men måste ändå säga ut vad hon hade på hjärtat.
Gudmund undrade om han ville, att Hildur skulle vara sådan, men det ville han nog inte. Den här Helga vore ingenting att gifta sig med. —
Ett par veckor efter detta fick Helga höra, att hon måste flytta från Närlunda i april, därför
