smutsiga barn och rader av till torkning upphängt, nytvättat linne fram till Nr 46, vars dörr pryddes av en mässingsplåt, bärande namnet Rance. På vår fråga svarades det, att konstapeln låg och sov, och vi visades in i ett litet snyggt vardagsrum för att vänta, tills han skulle hinna bli väckt och påklädd.
Han kom snart nog, men var synbarligen vid misshumör över att ha blivit väckt ur sin slummer.
»Jag har avlämnat min rapport på polisvaktkontoret», sade han.
Sherlock Holmes tog ur sin ficka en halv sovereign och började tankspritt leka med densamma.
»Vi hoppades få höra hela historien av er själv», sade han.
»Jag ska gärna tala om allt, vad jag vet», svarade konstapeln med ögonen fästade på den lilla gula tingesten.
»Ja, låt mig med edra egna ord få höra, hur saken tilldrog sig.»
Rance slog sig ner på den med glänsande tageltyg klädda soffan och sammandrog bistert ögonbrynen, fast besluten, syntes det, att ej glömma minsta småsak.
»Jag ska' tala om'et från begynnelsen, sade han.
»Min vakt varar från kl. 10 på kvällen till kl. 6 på morgonen. Kl. 11 var där ett slagsmål på »Vita Hjorten», eljes var allt lugnt på mitt område Kl. 1 började det rägna, och då råkade jag på Henry Murcher — han, som har vakthållningen vid Holland Grove — och vi stodo en stund i hörnet av Henrietta Street och pratade. Så tänkte jag — det kunde väl vara ungefär vid två-tiden — att jag skulle gå och se, om allt var som det borde vara på Brixton Road. Där var det tusan så mörkt och ensligt. Inte en själ mötte jag på hela vägen dit, fast en droska eller par körde förbi mig. Jag strövade lugnt framåt, och gick just, och tänkte på, hur välkommen en klunk varm toddy skulle vara, då jag plötsligt fick se, att det lyste i det där huset. Nu visste jag, att två av husen i Lauriston Gardens stå tomma, därför att ägaren inte vill lägga om kloakledningen, fast den siste hyresgästen där dött av tyfus. jag blev inte litet till förvånad, ska' jag säga er, när jag såg ljus i ena fönstret, och jag misstänkte, att något galet var på färde. När jag kom fram till dörren — —»
»Så stannade ni och gick tillbaka till trädgårdsgrinden», avbröt Sherlock Holmes. »Varför gjorde ni det?»
Rance ryckte till och stirrade på min vän med den högsta förvåning målad på sitt ansikte.
»Ja, men, sir, gjorde jag så», sade han, »men himlen allena vete, hur ni kan ha fått reda på det. När jag kom fram till dörren, förstår ni, kändes det så hemskt och kusligt, att jag tyckte det inte kunde skada att ha någon med mig, när jag gick in. Jag är inte rädd för någonting på denna sidan graven, men jag tänkte, att det kanske var han, som dött av tyfus, som kommit igen för att efter kloakrören. Den tanken riktigt skrämde mig, och jag gick tillbaka till grinden för att titta efter, om jag kunde bli varse Murchers lykta, men ingen var i sikte, varken Murcher eller någon annan.»
»Fanns där ingen på gatan?»
