»Inte ett levande väsen, sir, inte en hund gång. Så tog jag mod till mig och gick och öppnade dörren. Allt var tyst och stilla, men jag ändå in i det rummet, varifrån det lyste. Där stod ett ljus och flämtade på kaminhyllan — ett rött vaxljus — och vid dess sken såg jag — —»
»Jag vet redan allt, vad ni såg. Ni gick flera gånger omkring i rummet, och så föll ni på knä bredvid liket, och sedan gick ni och försökte öppna köksdörren, och därefter — — —»
John Rance sprang upp från sin plats med både skrämt och misstänksamt uttryck på sitt hederliga ansikte.
»Och var höll ni er gömd, om ni sett allt detta?» frågade han häftigt. »Det tycks, som ni visste en hel del mer, än ni borde veta.»
Holmes skrattade och räckte konstapeln sitt visitkort.
»Gå nu inte och arrestera mig för mord», sade han.
»Jag hör till hundarne och inte till vargarne. Mr Gregson eller mr Lestrade går nog i god för det. Men fortsätt nu! Vad gjorde ni sedan?»
Rance slog sig åter ned i soffan, men hans en gång väckta misstänksamhet var ej försvunnen.
»Jag gick till grinden och blåste i min signalpipa. Murcher och två kamrater till åtlydde kallelsen.»
»Var gatan folktom då?» »Ja, det var den; åtminstone fanns där ingen, som kunde vara till någon nytta.»
»Vad menar ni med det.»
Konstapelns läppar öppnades till ett brett leende.
»Jag har sett mer än en fyllbult i mina dar, sade han», men ingen så dödfull som den där vettvillingen. När jag kom ut, stod han och stöttade sig upp mot grinden, och han gapade och sjöng högt han orkade om »Columbinas nysydda banér», eller någon så'n där smörja. Han kunde inte stå för sig själv, långt mindre hjälpa någon annan.»
»Vad var det för en karl?» sade Sherlock Holmes ivrigt.
John Rance tycktes litet förargad över att bli så här utfrågad.
»Det var en fyllbult av värsta slag, har jag sagt», svarade han vresigt. »Han hade nog blivit förd till polisstationen, om vi ej haft så mycket annat göra.»
»Hans ansikte — hans kläder — kommer ni inte ihåg något om dem ?» avbröt Holmes otåligt.
»Jo, det skulle jag tro, att jag gör — det var ju och Murcher, som fick gå och stötta honom. Han var lång och mager, med ett mycket rödbrusigt ansikte, och hakan var inlindad i — —»
»Det är bra», utbrast Holmes. »Och vad blev att av honom?»
»Vi hade sannerligen annat att göra än att stå och se efter det», svarade poliskonstapeln i snäsig ton. »Jag slår vad om, att han nog kravlade sig hem till sitt.»
»Hur var han klädd?»
»Han hade en brun ytterrock.»
»Hade han en piska i handen?»
»En piska? Nej.»
»Då har han glömt den kvar», mumlade Holmes för sig själv. »Ni såg väl ej till någon droska sedan?»
