»Nej.»
»Här har ni en halv sovereign», sade min vän, tog sin hatt och steg upp. »Jag är rädd för, Rance, att ni aldrig kommer att stiga högt i graderna. Huvudet ert är ämnat till nytta, ser ni, och inte bara till prydnad. Förra natten kunde ni ha erövrat edra sergeantgaloner. Den man, ni hade i edra händer, är den man, som äger nyckeln till gåtan och som vi äro på spaning efter. Det tjänar ingenting till att diskutera om saken — jag säger, att det är så. Kom nu, Watson!»
Vi begåvo oss tillsammans ut till vår droska, länmnande den hederlige John Rance full av misstro till oss, men likväl obehaglig till mods.
»En sådan genuin åsna!» utbrast Holmes bittert, när vi voro på väg hem. »Att tänka sig, att han hade lyckan mellan händerna på sig och att han lät den gå!»
»Jag förstår ändå inte riktigt, hur det hänger samman», sade jag. »Visserligen är det sant, att poliskonstapelns beskrivning passar in på den föreställning, du gjort dig om medspelaren n:r 2 i nattens hemlighetsfulla drama. Men varför skulle han väl gå tillbaka, sedan han en gång lämnat huset? Brottslingar pläga väl i allmänhet ej bära dig så åt?»
»Ringen, min vän, ringen! Han gick tillbaka för att hämta den. Om vi inte hitta på något annat sätt att fånga karlen, kunna vi alltid sätta den som lockbete på kroken. Jag skall ha fatt i karlen, Watson, och jag håller två mot ett, att det skall lyckas mig. Och det är dig, jag har att tacka för allt, ser du. Om du ej varit, hade jag ej brytt mig om att fara dit, och så hade den finaste studie, jag någonsin kommit över, undgått mig — »en studie i rött» — inte sant? Varför skulle inte jag också få använda litet konstnärsjargong? Mordets — blodsdådets — röda tråd löper genom livets tilltrasslade, färglösa härva, och det är min att reda ut denna och tum för tum framdraga varje enskild i rött skimrande strimma. Låt oss nu få litet lunch, och sedan är det tid att tänka på Norman-Neruda. Hennes anlag och hennes stråkföring äro underbara. Vad heter den lilla la-la-lira-rira-lej?»
Tillbakalutad i droskan trallade och sjöng denne amatör-spårhund lik en lärka, under det jag begrundande tänkte på, hur oändligt mångsidig människoanden kan vara.
