V.
VÅR ANNONS FÖRSKAFFAR OSS ETT BESÖK.
Förmiddagens ansträngningar hade varit för stora för mig med min nedbrutna hälsa, och jag kände mig på eftermiddagen alldeles tillintetgjord av trötthet. Sedan Holmes begivit sig till konserten, lade jag mig därför på min soffa och försökte få ett par timmars sömn. Men förgäves. Jag hade blivit alltför mycket upprörd av vad jag bevittnat och de mest fantastiska gissningar och antaganden trängdes i min hjärna. Var gång jag slöt mina ögon, såg jag framför mig den mördade mannens förvridna, aplika drag. Så fasaväckande var det intryck, detta ansikte kvarlämnat hos mig, att jag fann det svårt känna något annat än tacksamhet mot den man, som förflyttat dess ägare ur denna värld. Om någonsin i en människas anlete stått att läsa historien om laster av grövsta slag, så var det säkerligen hos Enoch J. Drebber från Cleveland. Och dock insåg jag, att rättvisan måste ha sin gång, och att offrets syndafördärv ej friade mördaren från lagen.
Ju mer jag tänkte på saken, desto märkvärdigare föreföll mig min väns antagande, att den mördade skulle ha blivit förgiftad. Jag erinrade mig, att jag sett Holmes lukta på den dödes läppar, och utan tvivel hade han upptäckt något, som ingivit honom tanken på gift. Men om gift ej varit med i spelet, vad hade då väl kunnat förorsaka döden — på den döda kroppen funnos ju varken sår eller märke efter strypning. Men å andra — vems var väl det blod, som i sådan ymnighet fläckade golvet? Någon strid hade synbarligen ej ägt rum, ej heller hade offret haft något vapen, vilket en motståndare hade kunnat bli sårad. Jag kände på mig, att varken Holmes eller jag själv skulle få lätt att sova, innan dessa frågor blivit besvarade. Min väns lugna, förtröstansfulla sätt gjorde mig dock övertygad om, att han redan bildat sig en teori, som förklarade alla fakta, ehuru det var mig omöjligt gissa, vari denna teori bestod.
Holmes kom hem mycket sent — så sent, att jag insåg, att konserten ej kunde ha uppehållit honom hela tiden. Middagen var redan framdukad, när han äntligen infann sig.
»Konserten var härlig, storartad rent av!» sade han, i det han satte sig till bords. »Kommer du ihåg, vad Darwin säger om musiken? Han påstår, att förmågan att frambringa och njuta av musik existerade hos människosläktet långt innan detta fått förmågan att tala. han har kanske rätt — musiken har ju ett stort, oförklarligt inflytande på oss, och orsaken därtill är måhända, att det vår själ finns dunkla minnen från längesedan svunna sekler — sekler, då världen ännu befann sig i sin barmdom.»
»Det var då en vittomfattande idé», anmärkte jag.
»Våra idéer måste vara vittomfattande — storslagna som Naturen själv, om de skola kunna
