tolka Naturen», svarade Holmes. »Men vad är det med dig? Du ser riktigt eländig ut. Har Brixton-affären gripit så hårt ?»
»För att säga sanningen, så har den verkligen det», svarade jag. »Jag borde likväl vara mer härdad efter allt, vad jag varit med om under mitt fälttåg i Afghanistan. Vid Maivand såg jag mina egna kamrater huggas i stycken och förlorade ändå ej min själsstyrka.»
»Jag ska' säga dig, hur det hänger ihop, Watson. I den här affären finns en viss hemlighetsfullhet, som retar inbillningskraften — där fantasi och inbillningskraft ej spela in, finns ej heller någon mottaglighet för fasa eller rädsla. Har du läst någon aftontidning?»
»Nej.»
»De flesta innehålla en mycket noggrann redogörelse för affären. Men ingen av dem talar den där fruntimmersvigselringen, som rullade ner på golvet, när man lyfte upp den döde. Och det var ganska bra, att de glömde det.»
»Varför?»
»Titta litet på den här annonsen», sade Holmes. »Jag skickade redan tidigt i morgse in den till varenda tidning.»
Han räckte mig en tidning, och jag kastade blicken på det ställe, han utpekade. Det var första annonsen under rubriken »Upphittat.»
'En slät guldring upphittades i morgse på Brixton Road, mellan restaurationen »Vita Hjorten» och Holland Grove. Man hänvände sig till Doktor Watson, 221 B. Baker Street mellan kl. 8 och 9 i afton.'
»Du ursäktar väl; att jag tagit mig friheten begagna ditt namn», sade Holmes. »Om jag satt ut eget, skulle någon av de där trindskallarne fått tag på det och velat lägga sig i den här affären.»
»Du fick gärna använda mitt namn», sade jag», sade jag. »Men antag, att någon kommer hit och frågar efter fyndet; vad skall jag då göra — jag har ju ingen ring.»
»Jo, det har du visst», smålog Holmes och räckte mig en. »Den här duger mer än väl — den är nästan alldeles lik den andra.»
»Och vem tror du ska' komma hit och fråga efter ringen?»
»Vem? Karlen i den bruna rocken — vår rödbrusige vän med de grova, breda skorna, naturligtvis. Om han inte själv infinner sig, så skickar han säkert någon annan i sitt ställe.»
»Skulle det inte vara alltför vågat?»
»Visst inte. Om min åsikt om saken är rätt — och jag har all anledning att tro det — så sätter den karlen hellre allt på spel än han går miste ett tillfälle att få igen sin ring. Enligt min mening tappade han den, när han lutade sig över Drebbers kropp och saknade den ej genast. Sedan han väl lämnat huset, upptäckte han sin förlust och skyndade tillbaka, men fann polisen redan på stället, tack vare hans egen dumhet att lämna ljuset brinnande. Han låtsades vara drucken för att avvända de misstankar, som kunde ha uppstått, när man anträffade honom vid grinden. Tänk dig nu i den där karlens belägenhet. När han i tankarne genomgick nattens händelser, kom han troligen till den slutsatsen, att han möjligen kunde ha tappat ringen på gatan, sedan han lämnat
